I ESTONIAKATASTROFENS KÖLVATTEN
|
 Foto: Eva Aglo
|
När fjolårets Finlandiapriskandidater publicerades, var det många som frågade sig varför Robert Åsbackas roman Orgelbyggaren (Schildt 2008) inte fanns med på listan.
Entusiasmen för romanen var stor bland annat hos Pia Ingström som skrev i Hbl "Den här berättelsen om en skröplig gubbes ensamhet och sorg efter hustrun Siri som dött i Estoniaolyckan är den mest levande, intensiva och väckande roman jag läst på väldigt länge". Mervi Kantokorpi i Helsingin Sanomat tyckte att det knappa stiliserade berättandet med sitt långsamma tempo gav ett effektivt uttryck för den stillastående, tragiska stämningen i romanen. Hon kritiserar ändå kvaliteten på den finska översättningen Urkujenrakentaja som publicerades samtidigt som Orgelbyggaren.
Trots att Orgelbyggaren inte nominerades för Finlandiapriset har den uppmärksammat på annat håll, Förutom Svenska Yle:s litteraturpris på Helsingfors bokmässa 2008 blev den nominerad till Runebergspriset (som gick till Sofi Oksanen för romanen Puhdistus). Orgelbyggaren nominerades också för Nordiska rådets litteraturpris 2009, men priset gick i år till Norge och Per Pettersons roman Jeg forbanner tidens elv.
Åsbackas roman Orgelbyggaren behandlar ett tema som skildrats väldigt litet i fiktiv form, den tragiska katastrofen i september 1994 då bilfärjan Estonia förliste i en höststorm på finska viken och över 800 människor miste livet.
Orgelbyggaren är berättelsen om Johannes Thomasson som förlorat sin hustru Siri i Estoniakatastrofen tolv år tidigare. En dag stukar Thomasson sin fot och får tid att fundera på sin allt bräckligare hälsa och sina tragiska minnen. Thomasson har nämligen inte bara förlorat sin hustru utan också sin dotter Maja, som dog i vuxen ålder. Med Majas man och barn har han ringa kontakt. Men hans tankar kretsar mest kring Siri och de år de hade tillsammans. Thomasson har själv i tiden jobbat som maskinförman på Estonia, eller Viking Sally som den hette på den tiden. In till minsta detalj föreställer han sig hur Siri upplevde sina sista stunder innan båten sjönk.
|
I sitt vardagsrum har Thomasson byggt en orgel som ett slags sorgearbete över Siri som var kantor till sitt yrke. Orgeln fascinerar Mika, pojken som hjälpte honom då han fallit och stukat foten. Tillsammans med sin mamma Riitta Hellberg, och Agnes, grannflickan från Sverige i våningen ovanför som studerar på en konstskola, hjälper pojken Thomasson med butiksuppköp och matlagning.
Romanen som utspelar sig i Österbotten är en indirekt fortsättning på Åsbackas tidigare romaner Döbelns gränd(2000), Fallstudie(2004) och Kring torget i Skoghall(2006)I Orgelbyggaren är Agnes dotter till Conny som hade korgrillen vid torget i Skoghall i Sverige.
Berättelsen i romanerna flyttar sig mellan Sverige och Finland. Så har Robert Åsbacka själv gjort, finlandssvensk med rötterna i Österbotten och numera bosatt i Malmköping söder om Stockholm.
I Orgelbyggaren finns flera spår som personifieras i de fina människoskildringarna. Ett av dem är åldrandet, där Thomasson efter hand märker hur hans kroppsliga funktioner försvagas. Andra viktiga spår är musiken och konsten, Siris orgelmusik och Agnes konstutställning.
I mitt tycke är det ändå de intensiva och realistiska skildringarna från Estonia som ger romanens dess djup. De väcker minnena från katastrofen som fortfarande är så svår att begripa tolkar känslor som de anhöriga måste ha upplevat. Åsbacka berättar med engagemang och utan överdramatisering. Ändå hänger frågan i luften. Thomasson funderar över varför offren aldrig hämtades hem:
”De hämtades aldrig hem. Ett civiliserat samhälle tar hand om sina döda. Fortfarande, drygt sextio år efter krigsslutet fanns veteraner som reste till Karelen för att hitta kvarlevorna efter sina stupade kamrater och släktingar.” (s.74-75)
Läs mer om Robert Åsbackas tidigare produktion i Ord i tiden
- Ylva Uotila -