Månsken

En gång i april var det fullmåne och is över hela havet. Sophia vaknade och mindes att de hade kommit tillbaka till ön och att hon hade en egen säng därför att hennes mamma var död. Det brann fortfarande i spiseln och elden fladdrade i taket där stövlarna hängde på tork. Hon steg ner på golvet som var mycket kallt och tittade ut genorn fönstret.
    Isen var svart och mitt i isen såg hon den öppna spisluckan och elden som brann, två spisluckor alldeles nära varandra. I det andra fönstret brann eldarna inne i jorden och genom det tredje fönstret såg hon hela rummets dubbla spegling, koffertar och kistor och lådor med gapande lock, de var fyllda av mossa och snö och torrt gräs, allting var öppet och hade en botten av kolsvart skugga. Hon såg två barn ute på berget och tvärs igenom dem växte rönnen. Himlen var mörkblå bakom dem.
    Hon lade sig i sin säng och tittade på elden som dansade i taket, under tiden kom ön närmare stugan. Den kom närmare och närmare. De sov vid en strandäng med snöfläckar över täcket och under dem mörknade isen och började glida, helt sakta öppnade sig en båtränna i golvet och alla  deras kappsäckar flöt ut i mångatan. Varje kappsäck var öppen och full av mörker och mossa och den kom aldrig mer tillbaka.
    Sophia sträckte ut handen och drog sin farmor i flätan, mycket försiktigt. Farmorn vaknade genast. Hördu, viskade Sophia. Jag såg två brasor i fönstret. Varför är det två brasor och inte en?
    Farmorn tänkte efter och svarade: Det är för att vi har dubbelfönster.
    Om en stund frågade Sophia: Är du säker på  att dörren är stängd?
    Den är öppen, svarade hennes farmor. Den är  alltid öppen, du kan sova alldeles lugnt.
    Sophia rullade in sig i täcket. Hon lät hela ön flyta ut på isen och vidare fram till horisonten. Just innan hon  somnade gick pappan upp och lade in mera ved i spiseln.