Odd vaknade av att han var svettig och satte sig upp i sovbänken. Från rökhålet i taket kom en smula ljus och borta i fähuset hördes hästarnas tramp. Annars var det tyst och alla tycktes sova. På sommaren var det bara husbondsfolket som sov i långhuset, de andra hade sin sovbänk i kojorna på gården.
Odd hade velat hålla vakt ute på gården tillsammans med trälarna, men Åsa tyckte det var onödigt.
Dörrförhänget svängde till, någon gick ut eller kom in. Odd kunde inte se vem det var, men han hörde på de ojämna stegen att det var Puke. Vad gjorde han i långhuset?
- Du ska låta pojken vara! hördes i det samma en röst från kvinnosidan. Det var Den Gamla, Odd såg henne inte, men han förstod att hon också hade blivit varse rörelsen nere vid trälarnas sovbänkar.
Det blev stilla igen, Odd lade sig ner och somnade om. I sömnen hörde han ljud, både starkare och svagare, men han vaknade inte förrän det redan var alldeles ljust. Kvinnorna och barnen var inne, flickorna stod och tittade på när Den Gamla matade den ljusa pojken med välling.
- Ar han vaken? Vad säger han? frågade Odd.
- Man förstår ingenting av vad han säger, sa Helga, hans syster. Det låter som issä-sissä och åsså-såsså.
- Han kommer nog från finntrakterna, sa Den Gamla. Vi får vänta tills någon kommer som kan tala hans språk. Nu måste han först få krafterna tillbaka. Utom slaget han fick igår är han hungrig.
- Han har spytt en gång redan, sa Tova glatt.
- Iväg med er flickor och hjälp till med vattnet och småbarnen. Den Gamla viftade åt dem med träskeden så att vällingen stänkte. Med en sista blick på finnpojken knuffade flickorna varandra i sidan och fnissade och försvann ut på gården tillsammans med Åsa, Loka och småbarnen.


Den kluvna stenen, 1989