Balder tvekade mellan wienerschnitzel och kalops. Lunchschnitzeln var aldrig riktigt bra. Det var den inte nånstans. Men han tyckte om bra wienerschnitzel, och Maggis brukade vara bra. På helgerna. Men nu var det tisdag. Kanske var det såna som blivit över. Han suckade och tittade ut. Öhman hade just gått förbi och stängt av radion, det betydde att klockan var tolv. Öhman var lika punktlig som sirenen på en måndag. Satu gick över gatan med sikte på blomsterhandeln, hon skulle äta sin dagliga sallad tillsammans med Gretel. Idag hade hon på sig leopardmönstrad kort jacka och svarta byxor. Högklackat som vanligt. Ljudet från klackarna mot asfalten sökte sig ända upp till Balder där han satt vid sitt fönsterbord. Kalops, det får bli kalops. Han reste sig och gick till köksdörren
    "Maggi, en kalops åt me. Å heilpärona."
    Hon stod med ryggen till vid grytorna. Bred över höften i sina vita kläder.
    "Ska it tu Balder ha en schnitzel nu tå e finns", sa hon utan att vända sig om, "tu som brukar rop ett schnitzlan varenda helg."
    Balder såg dem ligga på en tallrik på bänken bredvid henne. Panerade och fina. Han kände ansjovissmaken i munnen. Och kaprísen under tungan.
    "Nåja", sa han, "lägg he."
    "Å steikapärona."
    "Steikapärona var no bra."