Du hade släckt och vänt ryggen till. Jag låg och stirrade på den böjda konturen av din axel mot den utifrån gulaktigt upplysta rullgardinen med en isande känsla av att möjligheterna var uttömda. Det fanns inte tid. All tid förvandlar, förvanskar. Det var inte rätt. Jag smakade på ordet "skilsmässa"; att jag skulle skaka om dig och uttala ordet. Det var enda möjligheten att nå fram till dig. Skilsmässa. Det var som att sätta pistolen mot tinningen. Jag andades djupt. Det gjorde ont när jag andades. Jag tänkte att nu säger jag det. Nu. Jag lyfte handen och lät den vila i luften över din arm. Nu säger jag det. Nu.
   När jag lät fingertopparna röra vid din arm kände jag en skälvning inom dig; ett tungt skalv som påminde om sorg.
   Det går inte, tänkte jag.
   Jag gick till vardagsrummet och stod länge och tittade ut. Den där ödsligheten när man om natten står och tittar ut i natten. Diffusa gråa konturer av mörka hus. Trädgårdar utan användning. Karols snögubbe hade tappat huvudet. Det droppade ur träden och kvistarnas nätverk glänste. Gatlyktorna radade upp koner av blekt ljus i dimman som på någon gammal film. Man står liksom ensam där längst ute på piren. Man kommer inte längre. Man kan inte gå tillbaka. Omkring en finns bara en kall, svart, kvävande och bottenlös outgrundlighet.


Den finska mannens sorg (1996)